Möt mig där båtarna rullar ut...

Fyra. Ett nummer. Tre ska vara det magiska, men efter just fyra magiska semesterveckor är jag mer tveksam. Fyra. Ett nummer som Verve namngivit sitt comeback album efter. Fjärde gången gillt för Ashcroft & Co och efter den storslagna singeln ”Love Is Noise” som bara blir bättre och bättre är mina förväntningar nu löjligt höga. I samma veva släpper Oasis ett nytt album och trots ett lågvattenmärke i skivomslagsdesign lovar det faktiskt gott. Det lilla jag hört av kommande singeln ” The Shock of the Lightning” låter löjligt bra. Nog om gamla britpophjältar nu. Vänta. Måste nämna Primal Scream först, nya albumet ”Beautiful Future” fungerade perfekt som semesterns partyplatta. Slut på anglofilisk kärlek nu.

För om det finns en skiva som kan sammanfatta min semester så är det Fleet Foxes självbetitlade debut. Jag älskade den redan när sommaren tog vid, nu har det gått över till något som är svårt att förklara. Årets skiva. Sommarens playlist gav inte utrymme för att detta skulle ifrågasättas. MGMT och Cut Copy försökte och fick stå för den ungdomliga och blinda sommarkärleken som inte brydde sig om en kärleksförklaring utan nöjde sig med att finnas där. In Treatment blev serien som fick de få regniga dagarna att gå obemärkt förbi. I läsväg var det David Nicholls ”Mitt Livs Roll” som gjorde sig bäst under parasollet. Fällde nästan en tår under ”Hurricane Gilbert” på Håkans konsert vid Sofiero Slott. Tänk vad musik kan ställa till med. Jag vet inte när nästa inlägg kommer, just nu är det en brant uppförsbacke som måste få plana ut först.

Livet först. Blogg sen.

Dagens Låt: Fleet Foxes - Quiet Houses