Ashes To Ashes

Jag blev fullständigt förälskad i tv-serien Life on Mars och har sett båda säsongerna otaliga gånger. Ikväll börjar SVT visa uppföljaren Ashes to Ashes. Vi får klara oss utan Sam Tyler denna gång och 70-tal har blivit 80-tal, men seriens behållning Gene Hunt är kvar. Räcker gott och väl.

Dagens Låt: David Bowie - Ashes to Ashes

The Verve - Forth

Uppförsbacken avverkas sakta men säkert och de senaste veckorna har The Verve's "Forth" varit min själsfrände. Förväntningarna var skyhöga och efter några lyssningar infann sig en liten men oväntad besvikelse. Men det handlar om att ge den tid för efter ytterliggare några lyssningar fanns det inga tvivel kvar. ”Forth” är precis så bra som jag någonsin vågat hoppats och trott att den skulle vara. Det som saknas är möjligtvis fler "Verve låtar" då vissa spår som t.ex. "I See Houses" känns som ett bortglömt spår från ett av Ashcrofts soloalbum. Men på "Valium Skies", "Columbo", "Appalachian Springs" och "Sit And Wonder" blir det så kristallklart vad som saknats på just Ashcrofts soloalbum, nämligen Nick McCabe. Om det blir ett lyckligt slut denna gång eller ännu ett olyckligt kapitel i historien om The Verve återstår att se. 

I skuggan av The Verve har Bloc Party hastigt släppt sitt nya album "Intimacy" via sin hemsida (release i butik 28/10). En väldigt ojämn historia där fantastiska poppärlor i klassisk Bloc Party-manér blandas med mindre lyckade försök mot stökig klubbmusik.

För övrigt är Oasis tillbaka i storstilad form. Bara så att ni vet.

Dagens Låt: Oasis - The Shock Of The Lightning

Möt mig där båtarna rullar ut...

Fyra. Ett nummer. Tre ska vara det magiska, men efter just fyra magiska semesterveckor är jag mer tveksam. Fyra. Ett nummer som Verve namngivit sitt comeback album efter. Fjärde gången gillt för Ashcroft & Co och efter den storslagna singeln ”Love Is Noise” som bara blir bättre och bättre är mina förväntningar nu löjligt höga. I samma veva släpper Oasis ett nytt album och trots ett lågvattenmärke i skivomslagsdesign lovar det faktiskt gott. Det lilla jag hört av kommande singeln ” The Shock of the Lightning” låter löjligt bra. Nog om gamla britpophjältar nu. Vänta. Måste nämna Primal Scream först, nya albumet ”Beautiful Future” fungerade perfekt som semesterns partyplatta. Slut på anglofilisk kärlek nu.

För om det finns en skiva som kan sammanfatta min semester så är det Fleet Foxes självbetitlade debut. Jag älskade den redan när sommaren tog vid, nu har det gått över till något som är svårt att förklara. Årets skiva. Sommarens playlist gav inte utrymme för att detta skulle ifrågasättas. MGMT och Cut Copy försökte och fick stå för den ungdomliga och blinda sommarkärleken som inte brydde sig om en kärleksförklaring utan nöjde sig med att finnas där. In Treatment blev serien som fick de få regniga dagarna att gå obemärkt förbi. I läsväg var det David Nicholls ”Mitt Livs Roll” som gjorde sig bäst under parasollet. Fällde nästan en tår under ”Hurricane Gilbert” på Håkans konsert vid Sofiero Slott. Tänk vad musik kan ställa till med. Jag vet inte när nästa inlägg kommer, just nu är det en brant uppförsbacke som måste få plana ut först.

Livet först. Blogg sen.

Dagens Låt: Fleet Foxes - Quiet Houses